Det är fantastiskt ändå, hur små vi egentligen är.
Hur lite vår inverkan förändrar tingen.
Men ännu mer skrämmande att man tillsammans kan förändra så mycket.
Och att de små förändringarna skapar så stora konsekvenser i våra småa liv.
Jag minns på den gamla goda tiden då vi fortfarande var vänner.
Allesammens, på riktigt.
Just nu känns allt mest på fejk.
Jag kan ärligt talat inte våga påstå¨att jag längre kan blottlägga mig för er.
Det känns som om någonting har kommit emellan.
Sen undrar man givetvis om det någonsin kommer att förändras.
Eller om vi för alltid skall vara ovänner eller "vänner".
Min själ längtar efter en själavän.
Där man kan skrika sina åsikter och dessutom bli hörd.
Där man kan klaga och påpeka, utan att uppfattas som jobbig.
Jag behöver den där axeln att luta mot då vinden blåser.
Och jag behöver de där stadiga händerna runt mina axlar i tider då allt känns svårt.
Kära vän. jag behöver dig, käre vän kom till mig nu.
Käre vän vars är du?

Att infinna sig i denna värld, tycks inte vara lätt.
Vi omringas av människor vars uppfattningar och värderingar
Helt skiljer sig från våra egna.
Hur skall man bete sig för att vara omtyckt
Då omvärlden tycks hata en.
Hur skall man bete sig då man anser att man har rätt.
Och alla andra tycker att man har fel.
Världen är inte lätt.
Man får offra mycket, man får ta många smällar.
Men jag kommer aldrig att vika mina egna åsikter för att bli omtyckt.
Antingen så gillar man mig eller icket.
Valet är ert.
Jag kommer dock alltid att vara jag. Till 100 %.

Alla sagor har ett slut.
Ingenting varar för evigt.
Det har jag lärt mig nu.
Jag är ingen ängel.
Om jag så en gång vart, sålde jag mina vingar för längesen.
Ty jag är ingen.
Jag är inte längre någon.
Jag är en silluett av det som en gång var jag.
Jag är så orkeslös, Tömd på liv.
Jag kanske må vara psykiskt störd precis som du sa att jag var.
Och jag kanske är dum i hela jävla huvudet.
Men jag kan bara inte stå ut med det som är nu.
Nuet dödar mig.
Långsamt.

Mina tårar bränner längs mina kinder.
Och jag hatar precis allt.
Speciellt mig själv.
Men så kanske det alltid har varit.
Hoppets låga har slocknat.
Nu står jag här ensam.
Utan hem,närhet och livslust.

Fuck the rest.
I dont give a shit.

Det är konstigt när ens vänner överger en.
Och just nu skiter jag i vilket.
So long suckers.

Ni kommer nog allt att sakna mig.

Det sägs att horor är dumma.
Äckliga och snuskiga.
Men kanske är det deras ända sätt att känna sig älskade.
Love is hard. Harder then you now dear friend.

Det känns fel.
Jätte fel.
Konstigt fel.
Fel igen.
Som då.
Åh.

Det känns fel.
Jätte fel.
Konstigt fel.
Fel igen.
Som då.
Åh.

Junefears.

Det värsta med att vara människa är att inte förstå vad andra människor tänker
Att vara ovetande.
Att vara ett objekt mottagligt för lögner.
Att känna sig osäker.
Att känna saker och tänka saker som man inte borde.
Att vara rädd.
Att vara en simpelt litet ting.
Att kunna utnyttjas.
Att bara vara, utan att veta hur andra vill vara.
Att veta att vi tänker, och i och med det vet att även andra tänker.
Att vara en människa.

Det värsta med att vara människa är att inte förstå vad andra människor tänker
Att vara ovetande.
Att vara ett objekt mottagligt för lögner.
Att känna sig osäker.
Att känna saker och tänka saker som man inte borde.
Att vara rädd.
Att vara en simpelt litet ting.
Att kunna utnyttjas.
Att bara vara, utan att veta hur andra vill vara.
Att veta att vi tänker, och i och med det vet att även andra tänker.
Att vara en människa.

Det här stället är bara mitt ställe.
Här kan jag vara mig själv.
Här är jag med jag.
Här skrider ärligheten!
Här skriver jag det jag känner ohämmat, okontrollerat.
Här är jag.

Varför äcklas jag.
Varför äcklas jag över tanken att din hand strukit längs hennes ben.
Letandes, trevandes efter det saftiga skötet,
som du snart skulle besitta med din kuk.
Jag skriker, gormar inombords.
Även fast jag vet att det var längesedan.
Även fast jag vet att det var på den tiden då även jag trevade efter andras kukar än din.
Men ändå äcklas jag.
Och ändå är jag orolig för att du skall ha gjort något,
som jag inte vet om.
På min tid, med henne i samma sköte.
Jag förundras min svartsjuka, och mitt äcklande.
Ty de besitter en otrolig kraft.