Det är fantastiskt ändå, hur små vi egentligen är.
Hur lite vår inverkan förändrar tingen.
Men ännu mer skrämmande att man tillsammans kan förändra så mycket.
Och att de små förändringarna skapar så stora konsekvenser i våra småa liv.
Jag minns på den gamla goda tiden då vi fortfarande var vänner.
Allesammens, på riktigt.
Just nu känns allt mest på fejk.
Jag kan ärligt talat inte våga påstå¨att jag längre kan blottlägga mig för er.
Det känns som om någonting har kommit emellan.
Sen undrar man givetvis om det någonsin kommer att förändras.
Eller om vi för alltid skall vara ovänner eller "vänner".
Min själ längtar efter en själavän.
Där man kan skrika sina åsikter och dessutom bli hörd.
Där man kan klaga och påpeka, utan att uppfattas som jobbig.
Jag behöver den där axeln att luta mot då vinden blåser.
Och jag behöver de där stadiga händerna runt mina axlar i tider då allt känns svårt.
Kära vän. jag behöver dig, käre vän kom till mig nu.
Käre vän vars är du?