Nu existerar bara jag, i en egen värld.
En värld vars gränser alltmer suddas ut.
Jag känner mig själv både innan och utan.
Men ändå framstår jag som en främling.
Det sägs att man kan spegla sig själv i omgivningen.
Men den person som där gestaltas skrämmer mig.
De orden som etiketterar mig driver mig till räddsla.
Vem är jag egentligen?
Är jag den du känner eller den jag känner?
Eller är jag ingen av dem. Är jag ingenting?

Så nyligen men ändock så långt bort. Året som gått, har fått mig att förändras. Jag lider av självförstörelse. Något jag själv inte visste fanns. Jag låter mina tankar styra min tillvaro. Jag blir arg på dem, tankarna. Dom kommer och går som de vill och drar alltid i mig. Får mig att göra saker som jag sedan kommer att ångra. De gör mig blind för sanningen. Eller pressar sanningen mot mitt ansikte, täpper för min mun, och låter saningen plåga mig, döda mig. Tankarna får min kropp av darra, mer än vad den borde. Den får mitt omdöme att flyga sin kos.

Om jag ändå kunde tygla dem, styra dem, förinta dem.
Men de är de som tyglar mig, styr mig och förintar mig.
Mer än ett år har passerat och tankarna tar mer och mer över. Snart finns inget kvar.
Snart har dem vunnit. Snart kan jag endast titta på minnerna sucktandes efter det som en gång var jag.
Jag vill ha mig, hårt, brutalt och bara bara jag.

Somliga säger sig kunna tygla sin sorger.
Jag druknar i dem.
När jag kämpat mig upp till ytan kommer en ny våg, en större våg, och för mig ner i det mörka djupet.
Det finns inte längre en väg upp.

Inuti pågår livet.
Utanför finns min föklädnad.
slicka min avgrund.